Blogg

11. maj, 2014

 

Sex månader  innan tutsigerillan  påbörjade sin inmarsch från Uganda, det som senare slutade med ett av de största folkmorden vi känner, besökte jag Parc de Volcano i Rwanda för att se på bergsgorillorna.

 

Med färdledaren inräknad var vi elva personer som skulle besöka gorillorna. Det fanns tre olika grupper bergsgorillor som man kunde besöka, varav en grupp kunde nås på en dag. Endast åtta personer fick besöka gruppen per dag så vi måste dela vårt besök på två dagar.

Efter lottning blev jag placerad igruppen som skulle gå andra dagen.

Första dagen gick "min" grupp upp på vulkanen Karisimbi som når 4 500 meters höjd. På vägen upp mötte vi en amerikansk forskare och hennes assistent som hade fortsatt studierna av bergsgorillor där Dian Fossey hade slutat efter att hon blivit mördad av tjuvskyttar.

Vid 12-13 tiden varje dag börjar regnet falla över Virungabergen och då kryper gorillorna in i den täta djungeln och blir omöjliga att upptäcka. Man måste starta tidigt på morgonen för att hinna upp till gorillorna innan regnet börjar.

Den grupp som skulle gå andra dagen bestod av fyra svenskar, ett amerikanskt par, deras väninna samt två inhemska guider som var beväpnade med varsitt ålderdomligt gevär. Normalt skulle det ta 3-4 timmar att komma upp till gorillorna.

Det var krävande terräng med kraftig stigning och leriga stigar och amerikanen som var kraftigt överviktig var helt slut efter bara en halvtimme. Guiderna försökte baxa honom uppför berget, men snart insåg dom det omöjliga i uppgiften och en av guiderna fick följa honom tillbaks till vår camp.

Efter cirka tre timmars marsch hörde vi hur det prasslade intill stigen.

 

Möter den jättelika silverryggen

Prepare your cameras, uppmanade guiden och vek av från stigen. Några meter bort såg vi två honor och tre små ungar. Efter en stund upptäckte vi fler honor och ungar och några meter bort gruppens ledare, den imponerande "silverryggen" som väger uppemot tvåhundrafemtio kilo.

 

 

 

Kvällen innan hade vi fått instruktioner hur vi skulle uppföra oss mot den jättelika gorillahannen. Vi fick inte stå upp så att vi blev högre än honom där han satt i grönskan, inte stirra på honom, det uppfattades som en utmaning, och guiden skulle alltid befinna sig mellan hannen och oss besökare.

Det man absolut inte fick göra var att springa iväg om gorillorna gjorde en skenattack, vilket kunde hända om dom blev irriterade. Då skulle man huka sig ned och gömma huvudet mellan knäna.

En belgare hade innan vi kom dit fått sin axel krossad när hannen hade vispat till med sin stora labb efter att belgaren hade irriterat honom.

Efter ungefär en halvtimme tröttnade gorillorna på vårt sällskap och lämnade oss med hannen itäten och honorna och ungarna på rad. På avstånd följde vi efter för att få se mer av gruppen. Efter några hundra meter kom vi efter honorna och ungarna som satt mitt på stigen.

 

Gömmer huvudet mellan knäna

Vi stannade i väntan på att dom skulle fortsätta framåt. Då plötsligt hörs guiden; down, down uppmanar han oss, synbart stressad.

Utan att vi har märkt något har gorillahannen lämnat täten och befinner sig nu bakom oss. Vi befinner oss mellan honom och hans grupp, på en djungelstig som inte tillåter något möte.

Med den information vi fått, med belgarens öde och med de skräckhistorier som berättades för oss på planet mellan Nairobi och Kigali av våra medpassagerare när dom hörde att vi skulle besöka bergsgorillorna, i färskt minne, kändes situationen minst sagt pressad.

För att gorillahannen skulle kunna passera oss utan att uppfatta oss som utmanare gick vi ner iknästående, gömde våra huvuden och pressade oss mot djungelvegetationen.

Vad händer om han sätter sig på stigen bland oss? Vågar jag titta för att se hur nära han är?

Det behövdes inte, det kändes på lukten. Turligt nog passerade han lugnt och stilla utan några missöden, men spännande var det och på campen var stämningen hög på kvällen efter en upplevelse som överträffade våra förväntningar.

 You can see photos from Rwanda on www.eskilfredriksson.com