Blogg Burma

21. jun, 2014

 

De gyllene pagodernas land

Den nionde januari lade Qatar Airways ned sin flygförbindelse Doha-Yangon.

För mig innebar det problem, begränsade men ovälkomna. När jag efter sex timmars flygning landade i Doha var min biologiska klocka tio i fyra på morgonen. Qatarklockan visade på tio minuter i sex när jag gick fram till Qatar Airways arrival desk och förväntade mig att bli skjutsad till mitt dagrum på hotell Mövenpick så att jag kunde strosa lite på Dohas gator under dagen. Men vid arrival desk stod missuppfattningarna som spön i backen. Inget dagrum och ville jag åka in till Doha så måste jag ha visum. Sak samma, då fick jag hela fjorton timmar över till min favoritsysselsättning, att titta på folk i olika modeller och kulörer.

Mellan Doha och Bangkok hade QA placerat mig i business class, lite kompensation kanske. Det blev en annorlunda flygtur där maten serverades på vit linneduk med bestick i rostfritt och när flygvärdinnan frågade vad jag ville dricka till maten svarade jag på mitt sömngångaraktiga economyclassvis:Red wine fortsatte hon: Italienskt, franskt eller australiensiskt? Jag blev nästan helt ställd men fann mig och svarade: Anaa sawfa yamluk áhmar nabiidh, yashtaaq. Med en hårsmån hann jag rädda mitt ansikte.

I Bangkok behövde jag bara vänta bara fem timmar så där hamnade jag åter på rätt sida om skynket. Med en timmas flygtid var det helt acceptabelt men när jag landade i Yangon var klockan 13.05 på söndag i stället för 17.30 på lördag som det hade blivit om QA hade hållit ut några veckor till.

Mot mina förväntningar gick pass- och visumkontrollen i Burma hur lätt som helst och utanför terminalen var det lugnt och välordnat utan det vanliga rivandet och slitandet i mina ryggsäckar. En lång prydlig kö med taxibilar och en lika prydlig kö med flygresenärer och däremellan en myndighetsperson som höll ordning och reda. Några företagarämnen fanns emellertid på plats och ett av ämnena lotsade mig förbi kön till en taxi nästan längst bak i kön. Förmodligen till ett hyggligt pris för redan efter en halvtimma var det köpstopp och de båda unga männen, föraren och hans agent, stannade vid ett stånd med begagnade jeans, tjugo kronor i stället för hundra som nya jeans kostar. Pengarna brände tydligen i fickan redan innan dom var på plats och på hemvägen skulle det säkert handlas.

Att Burma är ett övervaknings- och angivarsamhälle i toppklass, helt i nivå med gamla Östtyskland blev jag varse redan första dagen när jag gick omkring på marknaden i Bago. Ut ur en byggnad kom en uniformsklädd person emot mig med raska steg och med bästa myndighetsminen ordentligt påklistrad. What are you doing here? frågar han. Jag är journalist och jag är här för att undersöka hur det står till med dom mänskliga rättigheterna är det lätt att avhålla sig från att säga och över mina läppar kommer helt beskedligt: I am just walking around men gör samtidigt en ansats att fördjupa vår konversation men då är intresset som bortblåst och han återvänder till sin utkikspost inuti byggnaden.

Förmodligen har han fullgjort det han är ålagd att göra för att i sin tur slippa bli rapporterad. Katten på råttan.

Ytterligare en gång under min vistelse i Burma kan jag se den övervakning som främmande inslag som vi är utsätts för. När vi besöker en skola där man utbildar dansare och musiker och där det är skratt och glada leenden från aktörer och åskådare noterar jag en man med den humoristiska ådran väl inbäddad i det byråkratiska hullet som står strax intill entren och noterar våra förehavanden. Efter att ha lämnat byggnaden med dansare går vi till en byggnad där musikerna utbildas. När vi har lyssnat på ungdomarna som går musikutbildningen och lämnat byggnaden står tre allvarsmän och väntar på oss. Vår guide, synbart stressad går fram till männen och rapporterar vilka vi är och vad vi gör på skolan.

Från Bago skall vi åka nattbuss till Mandalay, 62 mil, 13 timmar, och då får jag bevittna ett av alla dessa kraftprov som är så vanliga i den här delen av världen. Klockan 19.30 kliver vi på bussen som har lämnat Yangon två timmar tidigare och efter fem timmar är det dags för vårt första och enda stopp. Väl framme vid stoppet börjar chauffören och hans två medhjälpare en omfattande reparation, tre av dom sju bultarna som förbinder inre och yttre bakhjulet har gått av. Två timmars arbete mitt i natten med hjälp av en verkstad som i Sverige inte hade platsat som cykelverkstad så är bussen körduglig igen och av dom två timmar som vi tappade vid reparationen kör chauffören in en med hjälp av sina medhjälpare som masserar hans axlar med jämna mellanrum.

När vi kommer fram till Mandalay går vi till en cykelaffär och köper de cyklar som vi skall färdas på de närmaste två veckorna. När jag provar cykeln som är kinatillverkad, slingrar den sig som en orm, definitivt ingenting för mig utan jag får köpa min cykel lite längre ned på gatan där man säljer cyklar tillverkade i Indien, stabilare men samma kvalite för övrigt. Det är tur att det finns gott om cykelverkstäder inom gångavstånd.

Att åka cykel i miljonstaden Mandalay verkar fullständigt livsfarligt när man utifrån betraktar det synbarliga kaos och virrvarr som råder och första timman är jag fullständigt skräckslagen men efterhand kommer jag underfund med hur systemet fungerar. Prestigelöshet och total tillit till medtrafikanterna samt jämn hastighet och att aldrig stanna, hela tiden vara i rörelse, gör att allting flyter lugnt och fint. Vid vänstersväng byter man sida i god tid och cyklar mot trafiken, kurvtagningen sker på vänster sida mot mötande trafik och så fortsätter man på nästa gata fortfarande mot mötande trafik tills en lucka öppnar sig och man kan åka över till höger sida, inget stopp, allting rullar hela tiden. Systemet fungerar utmärkt på de små och medelstora gatorna, att cykla på de stora gatorna är något helt annat, det är en mardröm. Det är nog det närmaste ett vertikalt bungyjump man kan komma. Adrenalinet sprutar ur öronen, jag ser inte om det är rött eller grönt, jag vet inte vad som är öst eller väst, jag vet inte vilken veckodag det är, hela min koncentration ligger på guiden och när han ropar: Go,go,go är det full attack som gäller, bara blunda och köra, inte blunda kanske

men koppla på bästa tunnelseendet och trampa utav bara h-e. Så här måste det ha känts för de amerikanska marinkårssoldaterna när dom landsteg i Normandie.

Faktiskt är det lite lättare på kvällen när allt är mörkt, och det blir det redan klockan halvsju, gatubelysning, trafikljus, bilar, cyklar, allt ligger i mörker vilket gör att alla smyger fram och guiden säger till oss när vi tänker slå på våra lysen. Om alla kör med släckta lysen så anpassar sig ögonen lättare till det mörker som råder. Elström finns det bara under begränsad tid på dygnet och alla hotell, restauranger, butiker, frisörsalonger mm av någorlunda storlek har egna dieselaggregat stående på trottoaren som slår till när strömmen kommer och går med jämna mellanrum.

I tre dagar cyklar vi runt i Mandalay med omgivningar och tittar på den ena pagodan här och det andra klostret där och guiden berättar om både det ena och det andra som har hänt både nu och då, mest då, medan vi intensivlyssnar och ställer allvarliga mot- och följdfrågor. Utmaningen är att memorera åtminstone en faktauppgift så att den stannar i minnet tills vi har hunnit fram till nästa sevärdhet. Det som är slående är att allting är så relativt nytt men eftersom Mandalay grundlades omkring år 1850 så är det inte överraskande.

Efter dagarna i Mandalay skall vi cykla vidare till Shwebo. Trettio kilometer landsväg låter inte mycket men med våra cyklar och Burmas vägar så är det betydligt längre än det låter. Men en riktig upplevelse är det när vi cyklar genom byarna och hälsar minglaba till höger och vänster och folket ler glatt och vinkar.

Det påminner en hel del om när jag år 1953 stod på Ljusdals gator och vinkade åt Gustav VI Adolf när han var ute på sin eriksgata. Jag är inte helt säker på om jag vinkade åt honom däremot är jag helt säker på att han inte ropade minglaba åt mig.

Efter några timmar stannar vi vid en liten servering mitt ute på landsbygden för att få något att dricka. Jag ber om att få låna bakgården och det går alldeles utmärkt. Där springer några lösa hundar, inget ovanligt, men när jag skall göra det som skall göras så passar det tydligen inte herrarna, reviret är redan inpinkat, om dom går omedelbart till attack. Hade inte ägaren kommit och jagat bort dom kunde det ha blivit riktigt otrevligt. Innan dom blev bortjagade hann en nafsa mig ovanför hälen och några oroliga minuter följer innan jag har tvättat mig med sprit och konstaterat att han inte fått hål på huden. Hade han lyckats med det hade jag haft 36 timmar på mig att komma till ett sjukhus i Bangkok, det hade blivit målfoto. Tur att man är hårdhudad.

Efter att ha bestämt att det inte fanns anledning att åka till Bangkok fortsatte vi vidare mot Shwebo. Vi kom inte långt förrän nästa problem dök upp. Axeln till bakhjulet gick av för andra gången och nu fanns ingen cykelverkstad i närheten.

Den ene av guiderna som även fungerade som cykelreparatör gjorde ett tappert men lönlöst försök att laga den. Resten av gruppen fick fortsätta medan guiden och jag började gå och hoppades få lift med något av de överfulla fordon som passerade oss. Men eftersom jag tog samma plats som tre burmeser var det i princip fyra personer och två cyklar som skulle ha skjuts. Ett omöjligt företag

och efter att ha promenerat en timma så kom guiden efter mycken vånda med ett förslag. Skulle jag kunna tänka mig att fortsätta på hans cykel och han ensam försökte få lift. Visst gick det bra, en nästan vithårig pensionärswannabe på en urväxt damcykel ensam på den burmesiska landsbygden. Av alla vinkningar och tillrop förstod jag att jag utgjorde ett udda inslag i landskapsbilden men samtidigt erfor jag en känsla av total frihet och harmoni, ensam men ändå inte. Att känna sig fri är något som de flesta burmeser bara kan drömma om.

Färdas på cykel är definitivt ett bra sätt att komma nära lokalbefolkningen men ännu bättre är det att vandra vilket vi gjorde några dagar i bergstrakterna i en del av shanstaten som man kan besöka utan tillstånd och där vi övernattade hos lokalbefolkningen. Mycket intressant att se under vilka villkor dom levde och mycket trevligt att möta deras öppenhet, värme och nyfikenhet.

Men vill man komma riktigt nära, mer fysiskt än mentalt, skall man åka flodbåt där alla sover på däck och där man bokar platser som är 40x200 cm där man har sitt utrymme både när man är vaken och när man skall sova.

Med två dagar kvar i Burma är det dags att bli turist på riktigt och vi skall åka lokalbuss till en badort som heter Chuang Tha. Eftersom lokalbussarna när dom blir både fulla och överfulla tar in ytterligare tio personer så skall vi få förmånen att bli hämtade vid vårt hotell så att vi kan kliva på före lokalbefolkningen, annars skulle vi vara helt chanslösa att ta oss ombord. Men när bussen kommer är den inte tom utan i mittgången och mellan sätena på några sittplatser har man lastat rissäckar i höjd med sätena. Det innebär att jag får sitta hopskrynklad med fötterna i nivå med sätet. När vi kommer fram till badorten efter 2,5 timmars resa krävs det fyra man för att veckla ut mig så pass att jag krypande kan ta mig ur bussen. Vad gör man inte för att få doppa tårna i lite saltvatten.

Redan dagen efter är det dags att börja den långa, långa resan hem. Sju timmar i lokalbuss och på vägar som sätter njurarna på ordentliga prov men som trots allt blir allt bättre ju närmare Yangon vi kommer. När vi närmar oss landets största stad med sina fem miljoner invånare får jag för första gången se det som jag trodde landet skulle krylla av, minst två i varje buske, militärer. Militärer på lastbilsflak, militärer vid checkpoints som utgjordes av arrangerade getingmidjor. Men dom tog det det lugnt och vi bara gled förbi. Efter en natt på ett hyggligt hotell blev det tidigt på morgonen taxi till flygplatsen och det var första gången under min vistelse i Burma som någon av alla chaufförer jag åkte med på allvar utmanade ödet. Skillnaden mellan hur indiska och burmesiska chaufförer utmanar ödet var något jag reflekterade över flera gånger under resan, kanske har det med religionen att göra.

Vid mellanlandningen i Bangkok gick jag direkt ut på nätet för att

uppdatera mig efter att i en månads tid nära nog varit helt utestängd från information från västvärlden. Det är långt mellan internetcafeerna i Burma och kommer man utanför de stora städerna så får man vara glad om man får syn på något över huvud taget. Att själv komma ut på hotmail är omöjligt och även om

den skickliga personalen hjälper till så tar det minst tio minuter att komma runt alla fällor och krokben som regimen lagt ut.

Efter uppdateringen och sex timmars flygresa landar jag vid 19-tiden i Doha och då fungerar det utmärkt med övernattningen på Mövenpick och att gå på Dohas gator utan visum går lika bra. Men eftersom jag verkar vara den ende fotgängaren i hela stan tröttnar jag efter ett tag och försöker att ta mig tillbaka till hotellet men det är lättare sagt än gjort eftersom det inte verkar finnas ett enda övergångsställe i hela Doha, däremot finns det massor av feta bilar. Till slut hittar jag en lucka och kan ta mig över på rätt sida. Där var det nära att jag blivit kvar på Dohas gator som någon sorts landbaserad flygande holländare.

Dagen efter är det dags för sista etappen som går via Heathrow och när jag sätter nyckeln i ytterdörren har det gått nästan tre dygn sedan resan påbörjades.

PS. Det råder delade meningar om man skall åka till Burma över huvud taget. Vilket beslut man tar beror nog till viss del på vilka tidsperspektiv man rör sig med, i det korta perspektivet måste vi alla äta varje dag eller nästan varje dag, i det långa perspektivet är vi alla döda.

När faller då juntan? Det är svårt att ge något direkt svar men en hyfsad gissning är att det kommer att ske ungefär två år innan IKEA etablerar sig i Yangon. Till dess får nog burmeserna enbart använda munnen till att äta med som dom uttrycker det själva.