Blogg

9. jul, 2014

Borneo, från väst till öst.

 

”Var kommer ni ifrån?”

”Från Sverige.”

”Vad skall ni göra på Borneo?”

”Vi skall korsa Borneo från väst till öst.”

Två rödvita pingisbollar stirrar rakt på mig. Bakom de svarta punkterna i mitten kan jag ana tillstymmelse till liv.

”Vi är här för att träna huvudjakt” tillägger jag i ett försök att förtydliga. I hans ögon ser jag att all hjärnverksamhet har avstannat och den medelålders mannen skakar på huvudet och lämnar oss mumlande. Hade jag haft hans kunskaper vid den tidpunkten hade jag lätt kunnat förvandla mina ögon till tennisbollar.

 

Crossing Borneo from west to east is one of the most challenging trekkings in the world.

.  denna resa och vandring tvärs över Kalimantan, som den indonesiska delen av Borneo heter  var att vi skulle ta oss med båt så långt det gick längs Kapuas River  som rinner från vattendelaren Muller Mountain västerut. Därefter skulle vi under åtta dagar vandra genom djungeln över Muller Mountain tills vi kom fram till Mahakam River som rinner från vattendelaren österut. Från Mahakam Rivers källa till Samarinda på östkusten skulle vi först åka i en liten båt och de sista tre dygnen i en större flodbåt. Att åka i den lilla båten genom alla forsar var det som från hemmahorisonten verkade vara den tuffaste biten. Vandringen genom djungeln trodde vi skulle ske längs etablerade stigar med dagsetapper som avslutades vid små bosättningar. Längs vägen skulle vi se fåglar, apor och kanske se skymten av något större däggdjur. Verkligheten skulle visa sig bli en helt annan.

 

Gruppen som skulle göra denna resa tvärs över Borneo bestod av nio svenskar och en norrman. Norrmannen skulle ansluta i Pontianak, en halvmiljonstad på Borneos västkust.  Dagen i Pontianak använder vi för att titta på olika sevärdheter, sultanens palats, den största mosken, ekvatorialmonumentet mm. Ekvatorialmonumentet är en byggnad med en hög spira som avslutas med en cirkel som föreställer ekvatorns omkrets kring jorden. Inuti byggnaden finns en tavla där alla besökare och deras nationalitet registreras. Två svenskar var här i januari 2003.

Lunchen äter vi på en restaurang strax utanför staden. Jag äter fem stycken grillade jätteräkor i sötsur sås. Gott men kladdigt så efter lunchen går jag för att tvätta mina händer. Pang, när jag går ut från toaletten slår jag huvudet i dörröppningen av betong så att jag blöder ymnigt.”Bra” tänker jag, nu är skadekvoten fylld. Senare skulle det visa sig att jag tänkte  fel.

Flera i gruppen tycker att jag borde åka och sy igen såret men väl medveten om mitt goda läkkött tycker jag att det är onödigt.

 

Dagen därpå skall vi flyga med ett litet plan till Putussibau, 40 mil in i landet, den sista utposten innan den riktigt djupa djungeln tar vid. Men det går inget plan dagen därpå som vi lovats utan vi måste stanna en dag till i Pontianak. Där försvinner den första av de två reservdagarna vi har för vår vandring.

När vi landar i Putussibau  dagen efter möts vi av ett fantastiskt mottagande. Hela byn verkar vara där och skolbarnen har övat in ett sång- och dansnummer till vår ära. Det är bara 3-4 grupper per år som gör denna vandring och vår grupp är den största sedan 2001. Det betyder arbete för 15-20 man under tre veckor. På kvällen samlas bärarna och vi på det vandrarhem där vi bor för att lära känna varandra och vår guide Wanto som är med under hela resan skall berätta lite om vad båtfärden uppför Kapuas River och vandringen genom djungeln innebär.

Vi har en del frågor att ställa och någon undrar om huvudjakt fortfarande förekommer. Wanto berättar att det är förbjudet men att det för några år sedan var ett stamkrig mellan dayaker och madreser då tusentals människor dödades. Ett grymt krig där man halshögg människor och sprättade upp magen på havande kvinnor och åt upp fostren. ”Men det är ingen fara för er, dom krigar bara med varandra, dom ger sig inte på turister, och förresten så känner dom mig.”

”Hur många gånger har du gått här?” ”Jag har gått här en gång för två år sedan.” Jag skakar lätt på huvudet. Det känns redan som det sitter lösare än vanligt.

 

Uppför Kapuas River

 

Fyra båtar skall transportera provianten och oss till Tanjung Lokang där vandringen startar. Normalt tar båtfärden två dagar men pga det låga vattenståndet beräknar man tre dagar denna gång och där försvinner vår andra och sista reservdag. Vi är fördelade på tre båtar och provianten transporteras i den fjärde båten. I varje båt är det fem dayaker som skall släpa, dra och bära båten uppför forsarna den sista dagen. På morgonen, direkt efter att vi startat åker vi för att fylla alla tomdunkar med bensin. På tankstället förvaras bensinen i öppna fat och man fyller dunkarna med skopa. Indonesierna cirkulerar obesvärat runt bensinfat och dunkar med den obligatoriska cigaretten i mungipan. ”Skönt” tänker jag när vi lämnat tankstället, nu är det värsta över, värre än så här kan det inte bli. Senare skulle det visa sig att jag tänkte fel.

 

Första dagen är floden bred men mycket grund och båtarna skrapar i bottnen vid flera tillfällen. Vid lunchdags stannar vi på en stenig strand och vårt team kokar ris och nudlar. Som tillbehör får vi kasava- och ormbunksblad som dom plockar vid strandkanten. Lyckligt ovetande om att detta är en av dom bättre måltiderna vi får under den närmaste tvåveckorsperioden berömmer vi teamet för deras kokkonst. På kvällen övernattar vi på en stenig strand som våra bärare jämnat av med sittbrädorna från båtarna.

 

Måndagen den femte juli. Idag hoppas vi få bevittna en historisk händelse i Indonesiens historia. För första gången någonsin går detta jätteland till allmänna val. Världens befolkningsmässigt fjärde största land med 220 miljoner invånare. Världens befolkningsmässigt största muslimska land där 90 procent är muslimer. Ett land som består av 17000 öar där 6000 är bebodda. Idag skall mer än 100 miljoner gå till val på samma dag.

Vi stiger upp tidigt för att hinna fram till närmaste by för att bevittna valproceduren. Vi har tur. Stax efter klockan åtta kommer vi fram till en by. Vi går upp till byn och när vi kommit in i vallokalen är valproceduren nästan över. Vallokalen är öppen mellan 8-8.30 och det återstår cirka tio minuter när vi kommer dit. Valet påminner om vårt svenska val, ett skrivbord där två personer sköter en liggare, tre förzinkade plåtlådor bakom en skärm där man lägger sina röster. Det som skiljer vårt val från deras är att här markerar man sitt deltagande i valet med ett tumavtryck i liggaren. Härute är läs- och skrivkunnigheten mycket begränsad.

 

Vid vår färd uppför Kapuas River ser vi många guldgrävare, de flesta har små mudderverk men många använder bara vaskpanna. Wanto berättar att deras dagsskörd brukar ligga på 1-3 gram som betalas med 75-150 kronor per gram. Detta gäller för mudderverken och inkomsten skall delas mellan 4-5 man.

På den tredje och sista dagen med båt börjar problemen nästan omgående. Vi åker 100 högst 200 meter innan det tar stopp, antingen fastnar vi på bottnen eller så kilar vi fast mellan stenar i alltför trånga passager. Från början är våra bärare fyllda med kraft och energi och vill inte ta hjälp av oss gruppmedlemmar. På vägen uppför floden får jag bevittna ett av de mäktigaste kraftprov jag någonsin sett. En av bärarna, ungefär 165 cm lång och 65 kilo tung kopplar loss båtmotorn på 40 hk och lägger den på sin axel och barfota balanserar han på hala, vassa stenar och block i 50 meter innan han lyfter ned motorn från sin axel.

 Efter några timmar börjar det ideliga lyftandet och bärandet av båtarna ta på deras krafter och dom tar tacksamt emot vår hjälp.

Strax före lunch händer det som absolut inte får hända. Vår båt har kilat fast mellan två stenar och verkar sitta helt fastlåst. Jag hjälper bärarna att rycka loss båten och när den lossnar flyger jag in i båten. När jag reser mig ser jag blod droppa på mitt högra lår. Jag känner ingenting och börjar titta efter varifrån blodet kommer. På underarmens utsida ser jag såret. Ett fyra centimeter långt öppet sår där en hudflik hänger som ett litet segel. Då, först då inser jag. Jag befinner mig mitt i Borneos djungel, minst 50 mil djungel åt alla håll, tre dagar med båt till närmaste flygplats. Ett uppstickande spikhuvud hade orsakat min skada. Hade spiken träffat insidan av underarmen hade dessa rader aldrig blivit skrivna, till glädje för mitt gamla svenskläraret. En fallskärmsjägarofficer är den ende som har några sjukvårdskunskaper och hjälper mig med såret, rengör och lägger första förband. Att hålla såret torrt i åtta dagar i ett ångande genomfuktigt djungelklimat verkar bli en omöjlig uppgift. Det här blir ett eldprov för mitt läkkött.

Efter lunchen fortsätter vi mot Tanjung Lokang där vi måste vara före mörkrets inbrott. Mörkret kommer snabbt och då är det omöjligt och farligt att befinna sig på floden. Efter mycket lyftande och släpande på båtarna kommer vi fram till byn med en halvtimmas marginal.

 

Den här natten skall vi ligga i Local houses i byn men några föredrar ändå att ligga i tält. En man som är tatuerad på stora delar av kroppen, har långt svart hår och en enorm karisma kommer och sätter sig bredvid mig där jag sitter på verandan. Han skulle kunna spela indianhövding i vilken westernfilm som helst. Han visar mig en hemmagjord karta som visar vägen där vi skall gå. Jag tar fram kartor och en del sidor som jag kopierat ur boken ”Kalimantan” som jag köpt och läst före den här resan. Han tecknar åt mig att vänta och efter en stund kommer han tillbaka med samma bok. Han visar bilden på sig själv som finns i boken och lyckas förklara för mig att han guidade författaren till boken när han gjorde sin vandring över Muller Mountain 1987. Jag får uppfattningen att han även skall guida oss vid denna vandring.

 

Genom djungeln

 

På morgonen dagen efter är bärarna tidigt uppe för att packa och packa om så att det skall gå så lätt som möjligt att bära. Det ges ingen signal eller kontroll att alla är klara utan för att inte hamna på efterkälken måste man vara vaken när tåget går annars kommer man långt efter täten och då blir det betydligt jobbigare. Wanto går sist med sin komradio så det är ingen risk att man tappar kontakten med täten. Första morgonen bildas en tätgrupp på ca tio personer och en andragrupp på ca femton personer. I täten går teamets ledare med sin komradio. Efter en halvtimma är vi svettiga från topp till tå som om vi hade doppat oss hel i floden som vi följer. Efter 40 minuter ropar andragruppen i komradion. Vi har tagit fel väg och får vända om. När vi förenats med de övriga frågar vi Wanto. ”Finns det någon som hittar vägen? Har någon gått här förut? Vi har åtta dagars vandring genom djungeln så det skulle kännas bra om någon kunde vägen.” ”Ja, ja det är flera bärare som har gått här förut.” Det vore bättre med en man som kan vägen till 100 procent än 10 bärare som kan vägen till 50 procent. ”Var är guiden någonstans?” Vi tittar efter indianhövdingen som vi trodde skulle vara vår guide men han syns inte till. Då ser vi en försynt man som står en bit ifrån och som vi inte känner sedan tidigare. ”Är det guiden ?” frågar vi Wanto. ”Ja, ja det är guiden.” ”Hur många gånger har han gått här?” Wanto frågar och översätter. ”Han har gått här fem gånger, första gången 1985.” Bra, förutsättningarna för att vi skall ta oss genom djungeln har förbättrats avsevärt.

 

 Efter att hela dagen ha gått på en stig, visserligen stenig, kuperad och full med nedfallna träd kommer vi fram till Sungai Bulet som vi trodde var en bosättning men som visar sig vara en krök på floden. Bärarna försöker fånga litet fisk men fiskelyckan uteblir och vi får nöja oss med kokt ris blandat med lite lök. Ikväll och alla andra kvällar lägger vi oss en par timmar efter mörkrets inbrott, dvs vid åttatiden. Efter en stund börjar det åska och regna våldsamt. Regnet fortsätter hela natten och upphör strax innan det ljusnar. Allting; tält, kläder, ryggsäckar, utrustning är helt genomblött. Floden har stigit 30 centimeter under natten och de kläder som jag lagt ut på stranden för att vädra bort gymnastiklukten ur är borta. Men jag har tur. När bärarna fortsätter med sitt fiske på morgonen hittar dom mina kläder på den motsatta stranden. Fisket lyckas inget vidare och dom fångar bara fem fiskar. Dom har inga fiskeredskap utan dom fångar fisken enbart med händerna. Fem fiskar fördelade på tjugofem personer. Ja om rätt man får ta hand om utdelningen så kan det ju räcka till 5000 personer så det bör ju bli en bit till var och en av oss. Dom kokar fisken och blandar riset med fiskspad och den kokta fisken. Vi varken ser eller känner att dom har något salt i maten. Vi börjar misstänka att dom kulinariska höjdpunkterna under den här vandringen kommer att bli få.

Ovanför våra huvuden ser vi en klarblå himmel men inga solstrålar lyckas tränga ned där vi går. Hoppas att vi kan få lite sol på lunchuppehållet så att vi kan torka våra genomblöta kläder och utrustning. Men torkningen går inget vidare och nästa natt får jag ligga i det torraste jag har, de kläder som jag gått i under dagen och som får torka på kroppen innan jag lägger mig. På kvällen frågar Wanto oss hur vi tycker dom två första dagarna har varit . Ja någorlunda svarar vi och någon undrar om det inte finns någon riktig stig att följa. Wanto svarar att dom första två dagarna har varit dom lättaste och att dom följande dagarna kommer att bli tuffare, framför allt tredje och fjärde dagen. Ingen av oss reagerar nämnvärt, vi har inget val, vi måste framåt, på ytterligare sex dagar måste vi vara genom djungeln, att vända är inte att tänka på.

Nästan direkt när vi påbörjat vandringen den tredje dagen inser vi vad Wanto menat med ”more challenging”. På en stig som består av röd lera, våta löv och hala grenar och där knappt hela foten får plats balanserar vi 20-30 meter över den dånande forsen. Ingen fot får sättas fel, all koncentration måste ligga på nästa steg. Vi klamrar oss fast vid träd, grenar och lianer. Det här är inget äventyr, det här är organiserat vansinne, en övning i överlevnad, skala 1:1. Hade jag fått möjligheten att avbryta det hela här och nu skulle min betänketid ha legat på under noll sekunder. Vad händer om någon bryter en arm, ett ben, en fot, slår sitt huvud i en sten vid något av de otaliga vadställena. Några dagar senare får vi reda på av lokalguiden att en person i den holländska gruppen på elva personer som gick här 2001 hade brutit sitt ben. Några bärare hade tillverkat en bår och burit honom tillbaka till byn . Nio dagar hade det tagit, därefter återstod båt- och flygresan innan han kom till ett sjukhus.

 På kvällen är vi alla trötta och efter att pressat ned det obligatoriska riset lägger vi oss. Min vana trogen ligger jag utan liggunderlag. Normalt går det bra men efter tredje kvällen i rad med kraftigt regn får mitt tält allt svårare att hålla regnet ute. Så länge jag är våt upp till knäna så känns det ganska behagligt men när jag känner att vatten börjar rinna längs min rygg anar jag att det kan bli en lång natt. Att flytta fram fokus till nästa dag eller nästa eller nästa lär inte hjälpa eftersom alla dagar förmodligen blir likadana som dom vi redan avverkat. Där finns ingen lindring att hämta. Nä, här krävs betydligt radikalare grepp. Jag beslutar att sära på kropp och själ. Kroppen lämnar jag kvar i det genomblöta och illaluktande tältet medan själen får göra en snabbvisit hem till gamla, kära Sverige för att ladda ner lite positiva bilder. Jordgubbar, en saftig biff, ett gott rödvin, mitt senaste tandläkarbesök. Härligt, det här måste jag göra fler gånger.

 

Den fjärde dagen går vi i vatten nästan hela dagen. Vi korsar floden säkert 10-15 gånger, ibland går vi långa sträckor i floden. Lunchen och alla raster måste vi ägna åt skötsel av fötterna. Finkornig sand letar sig in i skorna och det är lätt att få skavsår och sår under fotsulorna som är särskilt känsliga.

Det har gått fem dagar sedan jag rev upp såret på min underarm och läkningen går dåligt så jag börjar ställa in mig på amputation. För att vara förberedd börjar jag äta med vänster hand. Det går bra men att äta med pinnar är inte att tänka på. Undrar om försäkringen täcker sånt. Oförmåga att äta med pinnar 0,5 BB.

 

Blodiglar har varit ett gissel från första dagen av vår vandring men hittills har jag lyckats hålla dom utanför tältet. Varje kväll måste man kontrollera noga att det inte finns några blodiglar inne i tältet och vara väldigt noga när man stänger tältet så att det blir helt tätt. Blodiglarna verkar helt galna och försöker gå rakt genom tältduken och dom lyckas till hälften men hittills har jag inte sett någon som lyckats helt. På morgonen när jag vaknar den femte dagen är mitt sovlakan helt blodigt och därinne ligger säkert 5-10 mosade blodiglar. Det gör inte ont och det är inte farligt men det känns äckligt att vakna tillsammans med en massa döda blodiglar. Till deras försvar får jag framhålla att dom är väldigt diskreta. Diskretion hederssak.

När jag rensat tält och sovlakan från blodiglar så möts jag och resten av gruppen av en ordentlig överraskning. Teamet har varit uppe tidigt och bakat risplättar av ris som dom krossat. Plättarna har dom lagt i två stora högar, på toppen har dom placerat ett tiotal ljus. Det är söndagen den 11 juli och Trygve fyller 70 år. Wanto överräcker ”tårtorna” och teamet sjunger en indonesisk sång och vi fyller på med ”Ja må han leva”. Det är inte alla förunnat att få en sådan uppvaktning på sin 70-årsdag och under liknande förhållanden förmodligen inte någon. Trygve och flera i gruppen blir tydligt rörda.

 

Idag skall vi gå över Muller Mountain, en stigning från 400 till 1100 meter. Det låter inte mycket men under dessa förhållande är det mer än tillräckligt. Efter en timmes vandring kommer vi plötsligt på en stig där man kan gå normalt. Det känns som hemmamatch efter sju bortamatcher i rad. Efter två timmar är det bortamatch igen och när jag skall krypa under ett stort träd som ligger tvärs över stigen blir jag biten av jordgetingar. Fyra stick i näven så att den sväller upp till en bandybolls storlek, nya modellen, ett horn i pannan och ett horn i nacken. Hemma i Sverige skulle det gett mig en huvudroll i bekantskapskretsen under tre, kanske fyra dagar, här räcker det inte till en biroll ens.

Vid lunchtid är vi framme vid höjdpunkten och då har vi kommit längre än major Muller som blev halshuggen av huvudjägarna innan han hade kommit så långt. Vi fick visserligen ingen bergskedja uppkallad efter oss men det berodde väl på att han var 178 år före oss.

På morgonen den sjätte dagen vägrar halsen att transportera mera ris. Ett beslut som jag måste respektera även om magen skulle behöva lite påfyllning före vårt förmiddagspass. Men mat är inte det största problemet idag. Alla har vi stora problem med våra fötter och idag skall vi vada och gå i vatten nästan hela dagen. Mina tånaglar är redan alldeles gula och jag är rädd att få nagelsvamp. En timma ägnar vi åt fotvård innan vi kan starta dagens etapp. Smörja, plåstra och klistra fast Comped som är oumbärligt.

Det är sjätte dagen sedan vi lämnade Tanjung Lokang och för första gången möter vi människor i djungeln, tre jägare med hundar som är ute på viltjakt. Dom letar även efter ett sorts aromatiskt träd som betalas högt men som är väldigt svårt att få tag på.

Lunchuppehållet ägnar vi åt fotvård och att jämföra våra förväntningar på den här resan och budgivning på den ersättning vi skulle ha för att göra om det hela. Buden varierar mellan 100.000 kronor och en miljon. Plötsligt hörs ett våldsamt brak. Femtio meter från oss faller ett jätteträd samman av sin egen tyngd och genast höjs lägsta budet med 5000 kronor.

 

Det här blir den sjätte tältnatten på vandringen och första kvällen och natten som det inte regnar. För första gången hör vi den enorma ljudmatta som väller över oss från djungeln och gör det omöjligt att somna på flera timmar. Det är tydligt att det finns massor av djur därute fast vi bara sett skymten av ett vildsvin och någon enstaka fågel under hela veckan.

Sjunde dagen och sista tältnatten. Vi känner att slutet nalkas på djungeletappen och det känns lite lättare trots att gnäll och dåligt humör inte varit något som helst problem. Vårt team är det mest fantastiska jag någonsin sett, alerta och hjälpsamma från solen går upp tills långt efter solen gått ned. Vår grupp består enbart av optimistiska defaitister och klagar aldrig utan är på ett strålande humör hela tiden. Bärarna är lika imponerade av oss som vi av dom.

Efter förmiddagspasset meddelar Wanto att vi inte skall gå längre den här dagen utan vi skall slå upp vårt läger på den steniga flodstranden och ägna eftermiddagen åt att torka kläder och att sköta om våra fötter. Jag lämnar över en fotboll till teamet men ångrar mig nästan genast. Dom delar upp sig i två lag och börjar spela tvåmål bland stenar och block. Trots skaderisken genomför dom matchen utan att någon gör sig illa.

På kvällen skall jag spela in en musikvideo med våra bärare under deras uppspända presenning. Vi har just påbörjat inspelningen när en av våra gruppmedlemmar kommer springande. ”Ni måste bort med tälten från flodbädden.” Uppe i bergen har det åskat och regnat hela eftermiddagenoch regnet har samlats i huvudfåran där vi har slagit upp våra tält. Ett enormt dån hörs från berget och precis när vi har kastat upp tält och utrustning på stranden som ligger mer än en meter över flodbädden kommer vattenmassorna dånande. En meter hög flodvåg som sköljer bort allt i sin väg. Turligt nog hann vi få upp alla våra tält och vår utrustning innan flodvågen kom, men nu ligger allt i ett enda kaos på strandkanten, som inte är någon strand utan ren djungel.

 Bärarna och vi hjälps åt att resa tälten på stranden i hällande regn. När det är klart lägger jag mig men efter en stund hör jag teamet ta upp sången. Dom vill verkligen göra den här videon och jag springer dit i hällregnet och fortsätter inspelningen. Jag har lovat att kopiera och skicka videon till dom när jag kommit hem till Sverige, därav det stora intresset.

Åttonde och sista dagen på vandringen genom djungeln. Efter cirka fyra timmars vandring skall vi vara framme vid Mahakam River och få sätta oss i en båt; inga blodiglar, inga taggiga buskar, inga genomblöta kläder eller skor, inga getingar, förhoppningsvis väldigt lite ris. Forsränningen som vi tidigare känt viss oro inför såg vi framemot som en tur med berg- och dalbanan på Gröna Lund.

 

Nedför Mahakam River

 

När vi kommit fram till Makaham River skulle vi skiljas från elva av bärarna. Wanto och tre man skulle följa oss hela vägen till Samarinda. För bärarna har detta nästan varit en lika stor upplevelse som för oss, ett avbrott i en lågavlönad vardag med arbete på banan- eller risodlingar eller med skogsavverkning. Om det inte finns några sådana arbeten att få så brukar dom samla svalbon som säljs till kineserna eller så återstår endast arbetslöshet.

Flera av bärarna verkar ha svårt att skiljas från oss och tar farväl gång på gång med handskakningar och kramar. (En del av ossVitappar kontakten med täten.  is one of the most challenging trekkings in the world. kramar några av dom.) Min bärare lämnar sin mössa som minne. Jag lämnar kläder och köper hans machete för motsvarande en månadslön.

Det är två timmar med båt till Tiong Ohang , en större by där det finns möjlighet att proviantera. De bärare som skall återvända till Putussibau får vänta på stranden tills Wanto och Dar, teamets ledare, återvänder med proviant som räcker de sju dagar det beräknas ta innan dom är hemma. Vi har 1400 mil hem och dom har 15 men vi kommer att vara hemma i Sverige en dag innan dom är hemma i Putussibau.

Direkt när vi kommit fram till Tiong Ohang med vår longboat nästan springer jag till närmaste butik där jag köper en 1,5 liters Sprite som jag dricker upp på ingen tid alls.

Eftermiddagen tillbringar vi med att torka kläder, sköta om våra fötter och att äta, men eftersom magsäcken har krympt ordentligt så gäller det att ta det lugnt.

 

Dagen efter skall vi åka i en liten motorbåt till Lung Bagun. Elva timmar beräknas det ta och då blir det berg- och dalbana, flumride och fritt fall, allt i ett, men med våra erfarenheter från djungelvandringen så ser en del av oss fram emot båtfärden som en underhållande avkoppling. Eftersom jag var den ende som var påläst på Kalimantan intog jag en mer reserverad hållning. Even if all goes well over the most dangerous rapids all the cargo has to be unloaded to lighten the boat.  Overturning is always a frightening possibility.  Forsränning i en gummibåt är en sak, forsränning i en liten plastbåt en helt annan. Hela förmiddagen åker vi slalom genom mindre forsar tills vi kommer fram till dom stora forsarna vid lunchtid. Strax innan vi skall börja åka ned för den första stora forsen börjar motorn, en 115 hk Mercury, att bluddra och gå orent, vatten i bensinen enligt Wanto. Att åka nedför forsarna med en motor som inte kan gå för fullt är direkt livsfarligt. Vi åker in till stranden, rengör motorn och byter till en annan bränsledunk därefter åker fem av oss tillsammans med packningen nedför forsen. Vår fotoutrustning och våra värdesaker packar vi ner i våra dagryggsäckar som vi lägger i plastsäckar innan vi tar dom på ryggen, så att vi har en chans att hålla sakerna torra ifall vi skulle hamna i vattnet.

Forsfärden blir så hisnande som jag har väntat mig och båten studsar fram mellan bergväggarna som omger forsen. Båtföraren kör slalom för att undvika stenar och klippblock. Ibland är båten helt i luften och motorn rusar våldsamt innan båten slår ned i vattnet. Det är imponerande att se hur skickligt föraren hanterar båten men hela tiden finns problemen med motorn i bakhuvudet. Efter tjugo minuter har vi passerat forsen och föraren lämnar oss på stranden innan han åker tillbaka för att hämta resten av gruppen. När alla samlats fortsätter vi nedför floden. Hela vägen är det små forsar och efter en timma är vi framme vid nästa stora fors. Där får ingen åka i båten utan vi får följa en stig som går en bit från stranden. Efter tjugo minuter längs stigen möter vi båten med packningen som väntar på oss nedanför forsen. Härifrån är det bara en timmas båtfärd kvar till Lung Bagun men mörkret hinner falla och sista biten smyger vi fram med strålkastarna tända.

 

Innan det fanns motorstarka båtar var den här delen av Borneo, ovanför forsarna i Mahakam River, omöjlig att nå från östkusten, det var huvudjägarnas eget ointagliga land.

 

 På den indonesiska delen av Borneo bor det 14 miljoner människor varav en fjärdedel är dayaker. Dayak är samlingsnamn för alla stammar på ön, ungefär 200 stycken, som finns på ön. I Lung Bagun bor det tre olika stammar, Bahau, Kayan och Kenyah, in peace and harmony som Wanto säger. Så har det inte alltid varit får vi veta när vi besöker byns främste huvudjägare, den som ledde styrkorna när man drog ut på huvudjakt. Han visar oss sitt svärd, mandau, som han själv har tillverkat. Svärdet har två streck som betyder att han har tagit två huvuden, en holländare och en kenyah berättar han.

 

Det är meningen att vi skall tillbringa dagen och natten i Lung Bagun och ta flodbåten till Samarinda dagen efter. Men när Wanto försöker ordna plats åt oss på en av flodbåtarna får han veta att det här är sista dagen som båtarna går upp till Lung Bagun pga det låga vattenståndet. Om vi inte åker idag kan det ta en månad innan nästa båt går. Vi får plats på en av båtarna och lämnar Lung Bagun på eftermiddagen. I vanliga fall går båtarna både på dagen och på natten men första natten ligger vi stilla. Risken att gå på grund är alldeles för stor.

 

Flodbåtarna har samma uppgift som mjölkbilarna hade i Sverige förr i tiden, att transportera gods och människor, och stannar vid  bryggan som finns vid varje by.

Vid den brygga som vi lägger till vid för natten har man skördefest uppe i byn. Vi tillbringar kvällen uppe i byn där man dansar till suggestiva trummor. I likhet med de flesta västerlänningar dansar man inte nykter utan en man går runt och förser de dansande med hembryggt öl. Stämningen är hög, mycket hög. På bygatan finns det spelbord längs hela gatan och man spelar kort om pengar, högar med pengar. När jag försöker att fotografera ett spelbord blir det kraftiga protester men när Wanto talar om att vi kommer från Sverige och att bilderna inte kommer att visas i Indonesien får jag tillåtelse att fotografera. Jag frågar Wanto men får ingen klarhet i om det är olagligt eller inte att spela om pengar.

Vita besökare tillhör inte vanligheterna i byn och vi behandlas som högt ärade gäster och blir bjudna på mat hos byhövdingen.

Dagen efter så fort det ljusnar, vid femtiden, fortsätter vi vidare med flodbåten. Båten är en dubbeldäckare, på nedre däck transporteras gods och folk som åker kortare sträckor. På övre däck åker folk som färdas längre sträckor och som övernattar på båten. Övre däck består av sextio sovplatser, trettio platser på varje sida om en mittgång på femtio centimeter. Sovplatserna är femtio centimeter breda och det känns ovant att ligga så nära främmande människor och sova. Men man vänjer sig snabbt och redan andra natten känns det nästan helt naturligt. Från början av båtfärden är det bara vi på båten men vid varje stopp kommer nya passagerare ombord och innan vi är halvvägs till Samarinda är alla sovplatser upptagna.

 

Söndag förmiddag är vi framme i Samarinda och vi längtar intensivt till en riktig säng, wc och dusch. Wanto har ordnat rum åt oss på ett hotell av god standard, inget lyxhotell. Där får vi uppleva en situation som är mycket ovan för oss nordbor. Som indonesier får Wanto och de två bärarna inte bo på hotellet utan måste bo på ett enklare hotell. Detta finner Wanto helt naturligt och det var något som han kände till när han bokade rummen.

 

Efter att ha duschat och packat upp min utrustning går jag ut för att titta på stan och dess invånare. Där väcker jag lika stor uppmärksamhet som en färgad gjorde på den svenska landsbygden på 50-talet. Att få tillåtelse att fotografera folk är inga problem efter att dom fått se sig själva på LCD-skärmen. Det blir nästan kö av folk som vill bli fotograferade.

 

På kvällen går vi ut för att äta en avskedsmiddag. Vi vill dricka öl till maten men eftersom det här är  ett muslimskt land så är det ingenting som alla restauranger har så man måste skicka iväg en man på cykel för att försöka få tag på några öl. Efter en halvtimma kommer han tillbaks med fyra ljumma öl. När vi säger att vi vill ha dom kalla häller dom upp ölen i en hink med is och vi får dricka en öl som säkert ligger under en procent.

Från osaltat ris till utspädd öl, det känns som cirkeln är sluten och att det är dags för en sammanfattning.

 

Skulle jag tänka mig att göra om den här resan? Absolut inte. Skulle jag rekommendera den här resan till min värsta ovän? Absolut inte. Det är väl bara två kategorier som jag skulle rekommendera resan till. Självplågare som är intresserade av insekter och blodiglar, en ganska vanlig kategori, men även för dom skulle jag nog rekommendera en något kortare bana. Den andra gruppen som jag kan tänka mig rekommendera den här resan till är dom som vill uppleva känslan av att ha varit med om något unikt. Det är trots allt fler som bestiger Mount Everest varje år än vad det är som korsar Borneo.

Ångrar jag den här resan? Absolut inte. Det här är en upplevelse som kommer att finnas i mitt medvetande länge och redan börjar de  positiva bilderna  radera ut dom negativa.