Blogg

9. jul, 2014

SNÖN PÅ KILIMANJARO

 

Fredagen den 5 april 1935 gav Charles Scribner`s Sons förlag ut Hemingways Green Hills of Africa. Hemingway var 36 år, 178 cm lång och vägde 82 kilo, hans mustasch var rödlätt. Åtta romaner och ett otal noveller hade han publicerat. Att han nitton år senare skulle få nobelpriset i litteratur kunde han nog inte drömma om när han lämnade in manuset till Afrikas gröna berg som den svenska utgåvan heter.

Tjugo år senare.

Jag är tolv år, 155 cm lång och väger 43 kilo, min mustasch skulle etableras arton år senare, samtidigt som gisslandramat på Norrmalmstorg pågick. Sambandet är oklart. Några illa skrivna folkskoleuppsatser var allt jag hade presterat i skrivväg. Jag betvivlar att jag ens kände till Hemingways existens.

Däremot tror jag att det var ungefär vid den tidpunkten som jag första gången hörde talas om snön på Kilimanjaro utan att för den skull göra någon koppling till Hemingways novell som publicerades året efter att Green Hills of Africa gavs ut.

Tjugosex år senare.

Två dagar före Amerikas nationaldag stoppar  Hemingway en  gevärspipa i munnen och trycker av. Där tror jag inte det finns något samband alls men inte helt oväntat kanske eftersom Hemingway kom från en så kallad suicide family. Hans far, bror, en av systrarna och barnbarnet, skådespelerskan Margaux Hemingway , alla har dom tagit sitt liv. Det närmaste jag hade kommit ett självmordsredskap var när jag i början av 60-talet åkte omkring i min röda, helmantlade PV 544 Sport, en motor, fyra hjul.

Sjuttioett år senare.

Jag är två år äldre än vad Hemingway var när han avslutade sitt liv och det är dags att förverkliga, om inte drömmen så åtminstone den fixa iden om Kilimanjaro.

Det finns många myter och missuppfattningar om Kilimanjaro. Den vanligaste är att det är lätt som en plätt att gå upp på Kilimanjaro. I princip kan man köpa ett par graningekängor på förmiddagen och knalla upp på toppen på eftermiddagen om man känner för det. Det stämmer inte, så lätt är det inte, tvärtom krävs det noggranna förberedelser. Själv hade jag börjat ett år innan med att röka, allt för att vänja lungorna vid lite syre. Två veckor före avresan till Tanzania var jag nära toppformen och för varje steg som jag tog kippade jag efter andan som en fisk på land. Om jag inte lyckades nå toppen så skulle det inte bero på bristande förberedelser.

 

Mot toppen.

 

Efter fyra dygn ute på savannen med åtta-nio timmars vandringar i fyrtio graders hetta och tio kilos packning är jag helt dränerad på krafter, reservkrafter och näringsämnen som sju coca-cola på raken endast hjälpligt kunde återställa. Sex timmar i jeep och fem timmars förberedelser innan jag fick vila en natt på hotellet hjälpte lite men när jag dagen efter var på väg mot Machame Gate känns det som jag är på väg till min egen avrättning. När vi kommer fram och jag ser att det inte är en avrättningsplats utan påminner mer om starten på ett maratonlopp, sexdagars visserligen, så känner jag mig lite bättre till mods.

 

Idag ser det ut att vara 3-4 grupper som skall börja vandringen upp till toppen och eftersom det går 2-3 bärare på varje deltagare och 4-5 guider och en kock på varje grupp så är det drygt tvåhundra personer som förbereder sig för att börja vandringen. Våra stora ryggsäckar tar bärarna hand om medan vi själva bär den lilla dagryggsäcken. Innan bärarna får ge sig iväg måste dom vägas in, ingen får bära mer än tjugo kilo. Det tar tid och vi börjar gå medan invägningen pågår.

Efter en stund kommer bärarna ikapp oss och går eller halvspringer förbi med sina packningar som dom bär på huvudet.

 För att komma till toppen på Kilimanjaro, Guds berg på chaggaspråket, måste man passera fem klimatzoner. Den första klimatzonen utgörs av regnskog och sträcker sig upp till tretusen meter och där skall vi slå upp våra tält första natten. Machame Gate där vi börjar vår vandring ligger på sjuttonhundra meter och första dagen vandrar vi i regnskogen där solen silar ner genom grenverket under den första timman men därefter börjar ett intensivt regn som gör att allt blir rått och fuktigt och första tältnatten försöker jag att sova utan sovsäck för att den skall hålla sig torr tills dom riktigt kalla tältnätterna börjar. Men det är alldeles för kallt för att jag skall somna och efter några timmar måste jag ta fram och krypa in i min tjugosexminusgradiga sovsäck. Men med nattsömnen blir det inte mycket bevänt. Eftersom det inte finns en plan fläck att slå upp tältet på så gör tältets lutning att jag glider nedåt på liggunderlaget och jag måste åla mig tillbaka för att kunna ligga rak. Jag använder samma teknik som tusenfotingarna med den skillnaden att dom ålar framåt och jag ålar bakåt och eftersom det redan märks att luften är tunn så blir det mycket flåsande innan jag kan somna. Proceduren upprepas varje halvtimma. Hela natten. Och följande fyra nätter.

 

Andra dagen skall vi gå till Shiraplatån på 3800 meter. Det återstår några hundra höjdmeter innan vi har lämnat regnskogen så den råkalla dimman som omger oss kan vi stå ut med. Snart kommer solen att lysa och värma oss. Januari och februari är dom bästa månaderna om man vill gå upp på Kilimanjaro. Men som i resten av världen stämmer inte dom gamla tecknen i år utan den mjölkvita dimman följer oss upp till Shiraplatån.

Hela dagen går det brant uppåt, det är som att gå i en trappa men istället för trappsteg får vi kliva på stenar och grenar. I täten för vår grupp går en av guiderna och ser till att vi håller rätt hastighet. Det viktigaste är att man går riktigt sakta så att höjdanpassningen blir så effektiv som möjligt. Vår guide håller ett mycket lågt tempo och att polacker passerar oss stör inte mycket. Dom har i alla fall Tatrabergen på 2500 meter att träna på, men när holländare går förbi så börjar det rycka i tävlingsnerven. Då gäller det att påminna sig att detta inte är en tävling i att gå fort utan snarare en tävling i att gå sakta.

Trots att vädret inte lever upp till förväntningarna är alla på gott humör, framför allt guiderna som verkar vara genuint trevliga, men även bärarna ser ut som dom har lite roligt eller också är dom glada för att dom har fått ett tillfälle att tjäna lite pengar. Det som inte är så roligt är att guiderna och en del bärare kallar mig för babian, baboon. Misstänker dom redan infanterield? Efter någon dag går det upp för mig att dom säger babu, farfar. Med tanke på att jag är 10-15 år äldre än snittåldern för en tanzanier så är väl det ok.

 

På förmiddagen den tredje dagen skall vi gå upp till Lava Tower på 4600 meter där vi skall rasta och äta vårt lunchpaket. Det är inte alls så brant som andra dagen och dom första fyra timmarna är ganska behagliga men en halvtimma innan vi är framme börjar ett kallt regn som övergår till snöblandat innan vi är uppe vid Lava Tower. Härifrån är det bara tre kilometer till Uhuru Peak men för att komma dit den vägen så  måste man vara bergsklättrare i proffsklass. Det handlar bitvis om klättring på isväggar. Ett tiotal ryggåstält som är tillbommade och ser nästan övergivna ut möter oss vid Lava Tower. Antingen är det proffs som är ute på toppbestigning eller också är det amatörer som har använt både insidan och plånboken för att acklimatisera sig.

 Det snöblandade regnet gör att vi inte inte kan äta våra lunchpaket som vi har planerat. Ur gastronomisk synvinkel är förlusten försumbar men för att att orka gå dom resterande fyra timmarna till Barranco är det helt nödvändigt att få i sig lite mer än bara vatten.Två timmar till måste vi gå nedåt i det kalla regnet innan det avtar så pass att vi stående kan äta vår lunch.

 Som ett led i höjdanpassningen skall vi gå till Barranco  på 3950 meter där vi skall övernatta och det envisa regnandet gör att vi är helt genomblöta när vi kommer fram. Helt säkert kommer det att bli en blöt och kall natt.

 

Jag vet inte om det är mina begynnande halsproblem eller min oförmåga att äta kalla pannkakor och trögflytande grynvälling eller en kombination av båda som gör att jag får nöja mig med te och melonskivor till frukost nästa morgon. Känns lite tunt med tanke på att idag är det dagen T, T som i Toppbestigning.

 Dagen börjar med något som delvis liknar bergsklättring och fortsätter sedan lite upp och ned  tills vi kommer fram till vårt mattält vid ettiden. Då har vi gått i tio timmar och är 600 höjdmeter lägre än vad vi var igår vid den här tiden. Det vi har vunnit i höjdanpassning måste vi ha förlorat tre gånger om i ökad energiåtgång. Känns inte som det är Einstein som har skött planeringen. Snarare skulle jag tro att det är professor Balthazar som har skött beräkningarna.

Det här är första gången som vi får lagad mat till lunch. På eftermiddagen skall vi gå 600 höjdmeter till Barafu där vi skall vila i våra tält till elvatiden på kvällen då toppbestigningen skall börja och för att man inte skall kasta upp maten så kan man inte äta senare. Under lunchen börjar det regna kraftigt så vi måste vänta en timma extra innan vi kan fortsätta mot Barafu. Stärkt av lunchen  går det bra att ta sig upp till Barafu på 4600 meters höjd där våra bärare har slagit upp våra tält så att vi kan vila ut och samla kraft inför toppbestigningen.

Efter att jag vilat en stund i tältet börjar mitt hjärta slå våldsamt och oregelbundet. Det är kvartsslag, halvslag, trekvartsslag, mellanslag och bomslag. Nu fattas det bara att jag får ett backslag som ibland kunde inträffa med dom gamla kultändarna, då lär det bli tidernas hallelujamoment för min del. Inte alls omöjligt med tanke på att kultändaren och jag är ungefär jämngamla. Att kasta in handduken på Kilimanjaro kanske inte är så dumt med tanke på vilken häftig gravsten det skulle bli. Å andra sidan, att bli hjälte på åldersdomshemmet är inte heller så dåligt alternativ om man ser till tidsaspekten. Under några timmar ligger jag och velar fram och tillbaks innan jag slutligen bestämmer mig för åldersdomshemmet. Jag försöker slumra in för att få lite vila men det är omöjligt på grund av hjärtats vildsinta verksamhet. Jag försöker räkna slagen men det är omöjligt, jag kan inte känna någon takt alls. Till viss del påminner det om schottis med inslag av jämtländsk snoa. Nu fattas det bara att bröderna Lindqvist skall dyka upp bakom någon sten, buskar finns inte, för att jag skall vara helt säker på att det är någon form av höjdsjuka som jag drabbats av. Jag ligger vaken hela natten och först på morgonen slumrar jag in för att vakna någon timma senare av att solen värmer tältet. Hjärtat har då lugnat ner sig och slår snabbt men normalt. Nu känns det som det är läge för en toppbestigning men nu är det så dags, om fyra timmar skall vi börja vandringen ner till Machame Gate.

 

Efter att ha laddat med lite te och några kex börjar vi på nedåt mot Mweka Hut på 3100 meter där vi skall tillbringa vår sista natt. Första halvtimman är det lätt dimma men därefter går vi i flödande sol och äntligen börjar verkligheten likna de bilder som jag sedan länge har lagrat i mitt huvud. Det är hygglig väg att gå på och känns inte så brant och efter drygt fyra timmar är vi framme där vi skall slå upp våra tält. Då har vi kommit en bit in i regnskogen men idag är det uppehåll. För mig är det här en stor dag eller framför allt natt. Egentligen borde jag ha lite champagne att fira med men tyvärr finns det bara kokt vatten.

DETTA ÄR SISTA NATTEN JAG LIGGER I ETT TÄLT, NÅGONSIN.

 

Varför gör man en sån sak som att försöka gå upp på Kilimanjaro? Förmodligen handlar det om en tidig prägling eller en fix ide av något slag, jag vet faktiskt inte men nästa vecka har jag i alla fall bokat tid för en liten sinnesundersökning så får jag se om det kan ge några ledtrådar.

 

Djefla Hemingway.

 

PS. Det är dumt att lova för mycket, trots allt har jag köpt en sovsäck som håller för tjugosex minusgrader. Vi får se.