Blogg Etiopien

26. aug, 2014

 

 

”Travel to Ogaden region of Ethiopia is considered to be very dangerous due to incidents of clan fighting, armed banditry, threats of kidnapping, and violence. U.S. citizens should exercise particular caution in the towns of Harar, Jijiga, Dire Dawa, and Nazret. Explosive devices have been used to target hotels and other facilities in Dire Dawa and Nazret.Travel in Ethiopia via rail is strongly discouraged due to episodes of derailment, sabotage and bombings”  Amerikanska UD tycker inte att det är en bra ide´att

åka till Etiopien..

“ There are continuing reports of possible terrorist  threats against Western interests in East Africa, including threats against civil aviation, railways and soft terrorist targets. Australians in Ethiopia should exercise extreme caution, particularly in commercial and public areas known to be frequented by foreigners such as hotels, clubs, restaurants, bars, schools, places of worship, outdoor recreation events and tourist areas. Australians in Addis Ababa should exercise extreme caution and avoid public gatherings” Australiens UD tycker lika..

”You should be particularly vigilant in public places such as hotels, bars, nightclubs, restaurants, markets and tourist sites. Westerners in remote areas or border regions could also be targets of attacks or kidnapping.

Sabotage and derailment on the Ethiopia/Djibouti railway are regular occurences. In the latest incident a bomb exploded on the train on 27 September killing two people. We advise against crossing the Ethiopia/Somalia border by road, and against non-essential travel in the area east of the Harar to Gode line. Och inte Brittiska UD men vi skall ju ha militär eskort. Tyvärr lär väl det inte hjälpa. Militärer mot bomber finns väl knappast.

 

Genom de gallerförsedda tågfönstren ser jag ökenlandskapet rulla förbi. Jag har svårt att koncentrera mig på det jag ser. Hjärnan lever sitt eget liv och bollar med sannolikheter och statistik. Efter att ha kommit fram till att risken att råka ut för något dramatiskt  är lika stor som chansen att vinna tiotusen kronor på en trisslott så slappnar jag av. Kameler, får, getter, vildsvin och olika sorters antiloper ser jag från tåget. Dessutom ser jag de mytomspunna, fascinerande afarerna, enligt många Etiopiens äldsta folkslag, kända för sin främlingsfientlighet och misstänksamhet. Så sent som för femtio år sedan dödade dom varje vit man som kom i deras väg med den fyrtio centimeter långa, dubbeleggade dolken som var deras kännemärke. Offren kastrerades och testiklarna hängdes som en statussymbol kring halsen.

De våldsamma traditionerna har mildrats sedan dess men fortfarande gäller att en oförrätt skall vedergällas inom tjugofyra timmar och eftersom många nu har tillgång till kalashnikov så blir verkningarna desto större.

Tåget passerar åtta afarer i gåsmarsch. Istället för herdestaven eller spjutet som dom tidigare hade vilande på sina skuldror har dom nu varsin kalashnikov vilande på samma sätt. Undrar vilka ärenden dom är ute i.

Två skott hörs.

Jävlars, jävlars, jävlar. Och jag som inte har vunnit hundra kronor på triss ens. Knästående i mittgången hör jag ytterligare två skott. För mitt inre passerar mitt liv revy. Roligt med en huvudroll men jag hade helst valt en annan uppsättning.

Etioperna, vana vid skottlossning, skrattar roat åt oss västerlänningar när vi lite generade återtar våra platser.

 

Tre veckor tidigare hade vi landat mitt i den kolsvarta afrikanska natten. Med ett penningbälte proppat med dollarsedlar liknade jag mest av allt en gravid pensionär.

Men det var inget som bekymrade mig. Däremot oroade det mig huruvida vår förmodat genomärlige guide skulle möta oss på flygplatsen så att jag kunde överlämna pengarna som utgjorde gruppens reskassa. Att färdas genom en afrikansk miljonstad med tio årslöner kring midjan och eventuell information om de tio årslönerna på villovägar skulle kännas minst sagt osäkert. Folk har bytt sida för mindre belopp.

En kille i tjugofemårsåldern, klädd i jympaskor, jeans och jacka kommer fram till mig. ”Are you Eskil?” Han följer oss ut till parkeringen i riktning mot ett femtiotal små taxibilar. Skall gruppen delas? Nej, vi fortsätter mot en minibuss och det känns genast säkrare. Framme vid hotellet överlämnar jag kuvertet med dom tio årslönerna. Hoppas det här inte är någon afrikansk variant av blåsningen.

 

Passproblem

 

Men dramatiken hade börjat tolv timmar tidigare. Vid incheckningsdisken på Arlanda.

” Det här passet är inte giltigt.”

”Va?”Vid viseringen hade första sidan på passet lossat cirka en centimeter, men för att demonstrera hur ogiltigt passet var så lossade kvinnan i incheckningsdisken bladet till hälften.

” Med det här passet kommer du inte in i Etiopen.”

” Hur gör jag då?”

” Du får skaffa ett nytt pass. Ta buss nummer tio till polisen så ordnar dom ett nytt pass.”

En timma och tjugo minuter tills planet skall starta.

Jag springer ned till bussarna; nr 16,17, 18, 19. Var är nr 10? Där på andra sidan. Vid Sky-City stiger chauffören av för att hjälpa en normalförtvivlad tant till rätta. En timma och sexton minuter till avgång. Klockan börjar gå fortare. Nu går det bara 30 sek på en minut. Framme vid polisen är dörren låst. Du som skall till passexpeditionen tryck på knappen och tala i mikrofonen Vilken knapp, vilken mikrofon? Stressen hade gjort mig halvblind. Där, två meter från dörren sitter både knapp och mikrofon. Hiss upp till fjärde våningen.

”Jag behöver ett nytt pass”.

”Har du foto med?” Föga troligt.

”Nä”

”Ta hissen ned till entréplanet. Där finns en automat. Har du växel?”

”Nä”

”Du kan växla här”

En timma och sex minuter till avgång.

Placera ögonen i ögonhöjd.

Titta snett in i kameran.

Se förförisk ut.

Första kortet klart. Ögonlocken slutna. Perfekt. Proceduren upprepas fyra gånger.

Korten levereras efter 160 sekunder

170 sekunder, inga kort, 180 sekunder, inga kort. Måste jag göra om hela proceduren? 200 sekunder inga kort, 220 sekunder inga kort. Kanske man inte fastnar på bild om pulsen ligger på över 250 slag? 240 sekunder, där kommer korten. Femtioåtta minuter till avgång. Det här bör gå bra. Hiss upp till fjärde våningen.

”Hur lång tid tar det?”

”Jag vet inte, datorn har pajat.”

Stressen rinner av mig och övergår i uppgivenhet. Jag börjar fundera på olika alternativ. Om jag tar tisdagsplanet , hur får jag då kontakt med gruppen uppe i Simen Mountain? Dessutom jag ju resedokumenten och reskassan på mig. Efter en kvart försöker hennes kollega som verkar ha fått en humanitär ådra inopererad i den stora svarta byråkratsjälen.

”Du kan väl…?”

”Nej, jag måste ha kontakt”

Uppgivenheten börjar nu övergå i apati. Då. ”Nu har jag kontakt.”

33 min kvar.

När passet är utskrivet och klart tar jag trapporna ned. Vill inte riskera att fastna i hissen. I trappan möter jag en man som skrattar när han ser min stirrande blick, förmodligen erinrar han sig Marty Feldman, samtida komiker med Tommy Cooper, som dog med fezen på och med den lille tjocke som jämt sprang efter snygga flickor. Alla tre är döda nu. Ett gott skratt förlänger livet, för upphovsmännen gäller tydligen motsatsen. Där kommer en buss. Fel buss. Nästa buss. Fel igen. Tredje bussen är rätt. Undrar hur ofta dom här shuttlebussarna får punktering. 23 min kvar. Upp till incheckningsdisken för att hämta mitt boardingcard. Där är det ny personal. Dom två första ser ut som levande frågetecken. Dom har väl aldrig hört talas om Marty Feldman. Den tredje verkar informerad och jag får mitt boardingcard.

Uppe vid gaten sitter gruppen i lugn och ro, lyckligt ovetande om att jag har både reskassa och dokument på mig. 18 min kvar och klockan återgår till sin vanliga takt, 60 sekunder per minut.

 

Framme i Addis tittar inte kontrollanten åt mitt nya rosa pass utan nöjer sig med mitt gamla gemförstärkta.

 

Dagen efter skall vi titta på stan och bland annat besöka Mercaton, Afrikas största utomhusmarknad. Till lunch skall vi naturligtvis äta injera, den etiopiska nationalrätten, en stor brun pannkaka bakad på deras inhemska sädesslag tef. Alla som ätit en kall våt wettextrasa vet hur det smakar. Men med hjälp av starka såser kan man få ner en del. För det inhemska honungsvinet som vi dricker till injeran finns det inga adjektiv, kända eller okända, som kan beskriva smaken.

När vi går ut för att äta middag på kvällen visar det sig att vi bor i Addis Red light district och vi kommer obehagligt nära ett gängslagsmål men k-pistbeväpnade poliser kommer springande och avstyr det hela.

 

 

På vandring i Simen Mountain

 

Måndag morgon. Idag skall vi åka buss till Debark som är vår startpunkt för vandringarna. 10 mil och 4 timmar, längs en väg som italienarna byggde och asfalterade under ockupationen 1936-41. Efter att stridsvagnar och tanks har rullat

här under dom olika krigen är det nu bara grus, gropar och stora stenar. Kl 13 är vi framme i Debark, kl 14 börjar det regna (regnperioden slutade för en månad sedan ) kl 16 försvinner strömmen, kl 18 är det mörkt, kl 3 vaknar jag, kl 6 packas åsnorna, kl 7 äter vi frukost, kl 8 skjutsar bussen oss en bit utanför stan. Att kalla det för stad leder förresten tankarna fel. Vägen som går genom stan är så stenig och gropig att man inte kan köra fortare än 10-20 km  i timmen. Sidogatorna är överhuvudtaget inte framkomliga med fordon. Husen är fyrkantiga och byggda av sten , trä och torkad koskit. Marknadsplatsen är en stor fyrkantig leråker. Hur det ser ut här under regnperioden vågar man inte tänka på. Efter en halvtimme är vi framme vid mötesplatsen där vi möter våra fyra vakter och våra fyra mulor med skötare. Mulorna följer med ifall någon inte orkar gå hela vägen. Packåsnorna med skötare och vårt kocklag har gått före oss. Det är fyra timmars vandring ned till byn där vi ska övernatta. Efter lunch går det nedför hela tiden och här kan man knappast kalla det för stig. Det är klippblock, stenhällar och rullgrus. Under regnperioden juni-sept kan man bara ta sig till och från byn med häst.

 

Framme i byn, där det bor ca 400 personer, blir vi bjudna på kaffeceremoni och injera i byns enda fyrkantiga hydda. Efteråt går vi runt och tittar in i olika hyddor. Är det här vi skall sova inatt? Det kommer att bli en mycket lång natt. Att räkna loppor har nog inte samma inverkan på nattsömnen som att räkna får. Bo med mayaindianer i Belize liknar Grand Hotel jämfört med det här.

 

På eftermiddagen meddelar guiden ”You can`t stay in the village tonight, You will not be safe her” Han har inte lyckats övertyga byborna om att vi bara är tokiga västerlänningar som vill känna in deras livsvillkor utan de tror att vi är spioner eller infiltratörer från parkförvaltningen. Mellan parkförvaltningen och byarna som gränsar mot parken pågår hela tiden en kamp om mark och på något sätt har de fått för sig att vi går parkförvaltningens ärende. Sova med loppor verkar bli en erfarenhet som får anstå. Förlusten känns överkomlig.  Vi slår upp våra tält utanför byn och med våra fyra vakter på pass känner vi oss trygga.

 

Onsdag morgon. Idag skall vi vandra längs dalgången till nästa by. Det är stekande hett men vi har inte långtråkigt, vi har både sällskap och sysselsättning, en miljon  flugor följer oss hela vägen.

 Även denna natt får loppcirkusen klara sig utan vår medverkan.

 

Torsdag morgon. Idag blir det en mycket lång vandring. Vi skall gå från byn där vi övernattat till Cheek Camp. Åtta timmars vandring och 1200 meters nivåskillnad. Det gäller att disponera vattnet rätt annars kan det bli en mycket jobbig eftermiddag. Tilldelningen är 2 l per person och dag under de tre dagar det tar att komma upp till Simen Mountain. Därefter får vi vatten som har kokats så att det blir drickbart för oss västerlänningar.

 

Abebe, en av vakterna, tar täten och han håller ett tempo som passar mig precis så jag lägger mig en meter bakom honom. Hela tiden pekar hans gevärspipa rakt på mitt ansikte. Plötsligt halkar han och faller och hans gevär slår hårt i marken men ingenting händer. Tydligen verkar säkringen fungera.

Längs stigen som vi går hör vi, ser och möter vi folk hela tiden. En del sträckor får vi sällskap av pojkar som är nyfikna på oss och försöker växla några ord på engelska som en del får lära sig i skolan.

”One”

”Two”

”Three”

”Four”

_ _ _

”Twentythree”

”Twentyfour”

”Do you know HaileGebreSelassie”

“?”

“Abebe, ask him if he knows Haile GebreSelassie”

“Gjhvyhkkuophfrgjkvjkl-öjhhjvfrmbnbyd+hvnv “

“Hfjgygy”

“No he don´t”

Ett tydligt tecken på att vi är väldigt långt från civilisationen.

När det börjar bli dags för lunch stannar Abebe och jag för att vänta in resten av gruppen. Abebe försvinner och jag blir sittande ensam vid stigen. Här uppträder barn och vuxna annorlunda än dom har gjort längre ned i dalen. Barnen vågar sig inte närmare mig än 30-40 meter och en kvinna som bär på ett risknippe vågar inte passera utan stannar på stigen ett tjugotal meter från mig. När Abebe kommer tillbaka så vågar barnen sig fram och kvinnan fortsätter förbi mig med sitt risknippe.

Hela dagen som vi har vandrat har vi gått genom landskap som till större delen är uppodlat. På minsta lilla plätt, hur otillgängligt den än ligger, växer det olika sorters sädesslag, något som jag senare tycker mig se även i andra delar av Etiopien. Det är svårt att förstå att hungersnöd har blivit Etiopiens internationella kännemärke.

Nu är det skördetid och överallt tröskar man säd. Det går till på så sätt att man breder ut säden på marken och sedan går 3-4 åsnor eller oxar runt, runt och trampar på den. Det motsvarar väl gamla tiders slaghack som vi använde i Sverige.

Dom sista timmarna går det brant uppåt och eftersom vattnet tog slut strax efter lunch så är jag lite orolig för att ”gå in i väggen”. Vid femtiden är vi framme vid Cheek Camp och kan styrka oss med lite te och vitt bröd.

 

 

Fredag morgon i Cheek Camp Jag vaknar vid 3-4 tiden och ligger och småfryser. Vid sextiden ser jag solen genom tältduken och jag går ut. Solen kommer inte hit på en bra stund. Det är isande kallt. Vad i helvete gör jag här.  Det är ju 40 år sedan jag gjorde lumpen. Vid sjutiden serveras frukost som vi äter med mössa och vantar på. Te, vitt bröd och havregrynssoppa som är kall innan den har lämnat sleven. Vid åttatiden skall vi börja vandringen mot Mount Bwahit. First day will be easy som det står i resebeskrivningen. Uppenbar desinformation. Att gå från 3400 meter till 4430 meter på tre timmar är aldrig easy utan väldigt, väldigt, väldigt jobbigt.

 

När vi når toppen får jag applåder av guiden och vakterna. Lite oväntat kanske, men det kryllar väl inte av sextioåringar här uppe, särskilt inte i utslitna joggingskor. Eftermiddagen tillbringar jag i campen där det är fullt av stora fåglar, örnfåglar och en typ av kråkfåglar att titta på.Gelada baboons finns det också många av alldeles intill campen. Gelada baboon är endemiska, dvs de finns bara på den här 225 kvadratkilometer stora högplatån. Den som skjuter en Gelada får minst 5 år i fängelse. Efter middagen sitter vi och hukar kring en öppen eld för att lagra värme inför natten. Då får vi se en skugga fem meter bakom våra tält. Guiden riktar sin ficklampa mot den och vi får se den mycket sällsynta Simen Wolf.

 

Lördag morgon i Cheek Camp. Tio timmar till första loppet och här är tältduken full av is. Jag har legat och frusit hela natten och tycker inte att jag har sovit mer än någon timma. Jag frågar de andra hur de har upplevt natten. Ingen annan har frusit. Jag beslutar att kontrollera min nyinköpta sovsäck, comfortvärme + 7 grader Celsius, är den märkt. Tydligt att kvalitetssäkringen har brustit. Det tar tid att packa ihop och klockan blir tio innan vi är klara att starta vandringen. Medan packningen pågår leker några vakter och småpojkar från byn med vapnen. Det känns inte alls behagligt att befinna sig i närheten.

 

Idag skall vi gå till Geech Camp, sex timmar, på samma höjd visserligen, men hela tiden upp och ned. Före lunch går vi längs en väg som byggdes för sju år sedan med österrikisk hjälp. När vi nalkas raststället som ligger på 3 800 meter får Abebe svårt att hänga med mig på grund av sin lägre utväxling. ”You are my father and my friend” säger han plötsligt. Kan inte erinra mig att jag har varit i Etiopien förut. Senare får jag reda på att det är en hedersbetygelse.

 

Efter lunch går det nedåt 400 höjdmeter, sista 300 höjdmetrarna går vi genom vajande sädesfält som påminner om Skåne, bortsett från att lutningen är ungefär trettio grader och innan vi har kommit ned till bäckravinen i dalens botten känns det ordentligt i benen. På andra sidan bäckravinen bär det brant uppåt och här påminner naturen om skånsk bokskog bortsett från att det är andra och lägre träd. Innan vi går fram till campen stannar vi till i den närliggande byn, Geech Village. Det råder rivalitet och avundsjuka mellan dom som  kan dra nytta av parken och de som inte kan. Därför har guiden med sig kaffe som gåva till byarna. Det här blir vår femte kaffeceremoni denna vecka. Kaffe tvättas, kaffe rostas, kaffe mals, vatten kokas, koppar diskas. Hela tiden plaskas det med vatten och hur dom kan skilja på kaffevatten och diskvatten är  för mig en gåta. Hur dom med sina bara händer kan hålla i den heta plåten som man rostar kaffebönorna på  är ett mysterium. Hela kaffeceremonin tar 1,5 – 2 timmar. Men faktum är att kaffet smakar mycket gott.

 

Efter att ha druckit kaffet går vi fram till campen där våra kockar och åsneskötare har slagit upp tälten. På natten drabbas jag av en riktig magkörare. Fyra blixtlås. Hinner jag? Ute lyser månen upp landskapet så att jag ser att kryssa fram mellan koskiten. Det var nära. I morgon skall byborna gå på elefantjakt.

 

Söndag morgon. Sista dagen i Simen Mountain. Det här kommer att bli en rysare. Kommer skorna att hålla hela dagen eller blir jag den förste vite att lämna området barfota, en solidaritetshandling med lokalbefolkningen. Byxorna fladdrar som ett cirkustält. Helt klart är det här en bantningskur som jag kan rekommendera.

 

Innan vi börjar vandringen till nästa camp skall vi gå upp till Simens mest spektakulära utsiktspunkt, Imet Gogo på 3 920 meter. Sista biten är det inte vandring utan lätt bergsklättring. Tre av oss fortsätter ända upp. Trettio meter kvar är det en lodrätt vägg på tre meter, till höger om den tio meter grässlänt, därefter 800 meter fritt fall. Uppe på toppen får vi lön för våra ansträngningar. Ett dramatiskt, fascinerande berglandskap med lodräta klippväggar 800 meter höga som breder ut sig kilometervis ligger framför våra ögon.

 På vägen mot Sankobar Camp, som är slutstationen för vår vandring,  ser vi får, getter och kor överallt som passas av herdar så små att man undrar vem som egentligen passar vem. På ett ställe håller en tacka på att föda ett lamm. Herden som verkar vara i femårsåldern hjälper till att dra lammet ur tackan.

 

På Sankobar Camp träffar vi en svensk fotograf och jägare som har bott i Etiopien i 40 år. Nu är han ute med ett svenskt par som fotograferar fåglar. Han har mycket att berätta. För att man skall få någon utveckling i det här landet är det två saker som man måste få bukt med anser han. Kat och kalhasnikov. Katodlingen har till stora delar slagit ut kaffeodlingen och kalhasnikov har övertagit spjutets roll. Man skjuter på djur och på varann. I södra delen av landet har 90 % av tamboskapen försvunnit på detta sätt.

 På kvällen sjunger och spelar våra guider och kockar för oss. För var och en av oss diktar de en sång om veckan som gått och som de sjunger improviserat, rakt upp och ned.

Måndag morgon. Mina läppar känns som små korvar och näsan är sårig och sönderbränd. Sex dagar i stekande sol på den här höjden har satt sina spår. Idag skall bussen hämta oss för återresa till Gondar, fem timmar, dom två första timmarna går det upp och ned på vägar som gränsar till avgrunden och kurvor där bussen måste svänga 180 grader kring sin egen axel för att komma runt.

 

Tisdag morgon. Idag är det persedelvård och återhämtning men vi hinner ändå med ett besök på den lokala marknaden och blir hembjudna på kaffecermoni till en av våra kockar. På kvällen är det musik- och dansunderhållning efter middagen. En man sjunger och spelar på ett ensträngat instrument. En kvinna dansar en mycket speciell dans där kroppen nedanför midjan är helt stilla, huvud och axlar rör sig ryckigt. Huvudets rörelser påminner mycket om när Chucken kör sin duck-walk.

 

Klippkyrkor, flodhästar och varma källor

 

 Etiopien är 2,5 gånger så stort som Sverige men med tanke på hur kuperat landet är och hur begränsat vägnät som det finns så skulle landet upplevas som ännu större om man inte hade ett väl fungerande inrikesflyg. Idag skall vi flyga till Lalibela där vi skall titta på kyrkor som är huggna direkt ur berget. Istället för att hugga klippblock ur berget, transportera dom till en annan plats och bygga kyrkorna där, så har man huggit fram kyrkorna på plats och transporterat bort dom urgrävda massorna. Det var kung Lalibela som lät hugga ut kyrkorna, elva stycken sammanlagt, på 1100-talet. Tjugotre år tog hela arbetet. Kyrkorna räknades en gång i tiden som världens åttonde underverk. I två dagar skall vi titta på kyrkor och kloster här i Lalibela. Torsdag morgon skall tre av oss rida på mula upp till klostret som var det första som kung Lalibela byggde här. Det påstås att Haile Selassie tidvis gömde sig i klostret under den italienska ockupationen.

 Byn ligger på 2600 m och klostret på 4000 m. Vägen upp består av sten och stenblock och gränsar mot bråddjup. Jag har ridit omkull med kamel i Rajasthan, med häst i Costa Rica och med mula i Tunisien. Rider jag omkull nu så blir det sista gången. Men allt går bra och på eftermiddagen är jag beredd att ta mig an dom sista fyra kyrkorna. Det är varmt, det är flugor, det är krymplingar och vanföra som alltid där turister samlas och det är en grupp amerikanska turister, invalidiserade av vällevnad, mitt i turistspåret  och det känns som jag har fått en överdos av kyrkor.

När jag kommer till hotellet står ett trettiotal småpojkar och väntar på the big Swede som dom kallar mig. Dagen innan hade vi besökt skolan i byn. En skola med 3400 elever där 1700 elever går på förmiddagen och 1700 elever går på eftermiddagen. Klasserna består av 90-100 elever och det finns inte sittplats till alla. En del sitter på golvet, andra tränger ihop sig fem stycken i bänkar avsedda för tre. Upptagningsområdet är stort och en del måste gå eller springa upp till två timmar innan dom är framme vid skolan.

Där hade jag lämnat två fotbollar och dessutom hade jag lämnat en fotboll till några pojkar som höll på att spela med en boll av hoprullat tyg. Ryktet hade spridit sig och nu trodde dom väl att jag hade hur många bollar som helst att dela ut.

 

Det är svårt att få fram exakta uppgifter men grovt räknat är Etiopien till femtio procent kristet och till femtio procent muslimskt. I norra delen bor till övervägande delen kristna och i södra delen muslimer. Idag skall vi förflytta oss från norra till södra Etiopien. Först med flyg från Lalibela till Addis med mellanlandning i Gondar, därefter med minibuss vidare söderut. Fem timmar i en minibuss utan AC och utan stopp för bensträckare kan låta ansträngande men de scenerier som hela tiden möter oss längs vägen får oss att glömma både tid och rum. En kamelhjord på säkert över hundra djur, åsnor bärande på risknippen dubbelt så stora som dom själva, åsnor med specialsydda vattensäckar, en överkörd hyena som blockerar halva vägbanan och verkar stor som en åsna, förmodligen har den svällt upp i värmen, olika sorters färggranna folkslag, det finns ett åttiotal i Etiopien, bilar som ligger i dikena. På ett ställe ligger en stor långtradare som tar en del av vägen. När vi passerar tre dagar senare ligger den fortfarande kvar.

Med jämna mellanrum får vi stanna i vägspärrar som består av ett rep som ligger på vägbanan och en eller flera vakter som sträcker på repet när dom vill ha stopp på någon bil.

Efter fyra timmar i bussen faller mörkret och vi svänger in på en väg som påminner om en tvättbräda men fortfarande möter vi människor och djur som går längs vägen.

Efter en halvtimmas körning lämnar vi tvättbrädan och svänger in på något som liknar en bäckravin. Nu möter vi inga levande varelser längre. Vart är vi på väg egentligen? Alla är trötta och något undrande, säkert har det gått 3-4 timmar sedan det yttrades ett ord i bussen. Då dyker plötsligt något upp som liknar ett flygande tefat. Ett futuristiskt hotell som Mengistu lät bygga intill några varma källor som det finns många av i den här delen av Rift Valley.

 Här finns också en koloni av rastafaris som kom hit från Västindien på sjuttiotalet.

 

Det är inte lätt att få syn på stora däggdjur i den här delen av Etiopien men flodhästar skall finnas i Lake Awassa.

Flodhästarna finns på andra sidan sjön och för att komma dit hyr vi en roddbåt , komplett med besättning, en som ror och en som öser. Det blåser motvind och vi kommer knappt framåt förrän roddaren lägger in turbon, en näve kat, då får båten fart och efter mindre än två timmar är vi framme vid flodhästarna. Flodhästar har ett utpräglat revirbeteende och kommer man för nära kan dom gå till attack, och eftersom flodhästar är de djur som dödar flest människor i Afrika gäller det att respektera deras revir. Men här verkar inga vanliga regler gälla utan här bestämmer vår roddare spelreglerna. Stor, stark och katberusad skrämmer han livet ur dom stackars flodhästarna. På oss med för den delen.

Roddaren imponerar så mycket att han nästa dag får tjänstgöra som bodyguard när vi besöker fiskmarknaden i Awassa. När man besöker fiskmarknaden får man betala en avgift till ”the community” för att få gå runt och titta och fotografera. Många yngre män försöker trots detta ta betalt en andra gång när vi tar våra foton och när vi inte betalar uppträder dom aggressivt men då ropar vi bara på roddaren och då skingras dom vid blotta åsynen av hans gestalt.

 

 

 

Harar

 

När mörkret faller över Harar byter vakten utanför vårt hotell ut sin träkäpp mot en kalhasnikov. Förnuftsmässigt borde vi känna oss trygga med att ha en beväpnad vakt som skyddar oss. Men förnuft och känsla går inte alltid hand i hand utan den beväpnade vakten inger oss en känsla av otrygghet och osäkerhet.

 Tidigare på dagen hade vi gått runt och tittat på staden inom murarna som grundlades på 1100-talet. Den fem meter höga muren byggdes på 1560-talet för att utestänga Oromostammar som hade blivit ett hot mot den islamistiska staden, försvagad efter att det kristna Etiopien med hjälp av portugiserna hade besegrat muslimerna som under ledning av Ahmed Gragn var ytterst nära att lägga hela Etiopien under islamiskt styre.

Harar har varit och är islams starkaste fäste i den här delen av Etiopien. Fram till 1855 var Harar en stängd stad för västerlänningar då den engelske upptäcktsresanden Rickard Burton besökte staden under tio dagar. Den franske poeten Arthur Rimbaud bodde och verkade här som affärsman under åren 1880 till sin död 1891. Ras Tafari som Haile Selassie hette innan han kröntes till kejsare blev som 16-åring utnämnd till guvenör i Harar.

På kvällen åker vi en bit utanför stadsmuren för att se på the Hyena man. En tradition som pågått sedan 1950-talet. Minibussens strålkastare lyser upp planen där hyenamannen sitter på en pall, bredvid sig har han en plasthink fylld med köttbitar. Det starka strålkastarskenet, de långa skuggorna som bildas av strålkastarna och det kompakta mörkret som omger planen bildar en suggestiv och dramatisk scen när hyenorna smyger fram ur mörkret och tassar fram till hyenamannen där dom får sina köttbitar ur hans hand och ibland från en pinne som han håller i sin mun. Så här på några meters avstånd är hyenorna mycket större än man föreställt sig och hals och bogparti utstrålar en skrämmande kompakt, brutal styrka.

 

Dagen därpå går jag runt och tittar på staden utanför murarna, till övervägande del kristen, med en pojke i 15-årsåldern som självutnämnd guide. Det finns flera olika marknader utanför murarna. En där man säljer basvaror, frukt, kryddor, m.m, en där man säljer kat och en stor somalisk smuggelmarknad där man säljer tyger, kläder, väskor m.m. Smuggelmarknaden är väletablerad med permanenta plåtskjul som mot gatan bildar en hundra meter lång plåtvägg. På andra sidan gatan ligger en park. Plötsligt hörs ett skott från parken, direkt efter 3-4 skott i följd. Några poliser springer mot parken och jag frågar den lille guiden:” What´s that?” ”It´s a gunfight” svarar han nonchalant. Jaså inget värre, ja då är det lugnt. Förmodligen var det  någon tvist från smuggelmarknaden som krävde en omedelbar lösning.

Efter att vid varje möte med barn, och ibland med vuxna, konsekvent ha blivit tilltalad faranji  (främling) känner jag en lätt mental utmattning och är i behov av miljöombyte. Vi hyr en buss och åker mot den somaliska gränsen för att titta på ett säreget klipplandskap där den kända the balanced rock finns. Det är en tio meter hög stenpelare på vars topp en sten, ca 5m3 stor, balanserar. Det ser helt overkligt ut.

På vägen tillbaka till Harar stannar vi på en lokal marknad och här märks det att vi inte är populära. Vuxna ropar faranji  efter oss och vår guide går en snabb tur genom marknaden utan att stanna för att köpa eller titta på de olika varor som säljs.

Några mil innan vi är tillbaka i Harar blir vi stoppade av tre yngre män, påtagligt katberusade och beväpnade som kräver att få åka med oss. Nu är vi i Somaliland och här är det dom som bestämmer hävdar de tre. Men vår chaufför behärskar situationen och vi åker vidare utan att dom får åka med. När vi lämnar de tre männen vid vägkanten försöker jag sätta mig in i vad som rör sig i huvudet på en 20-årig katberusad, beväpnad somalier som just har fått en uppläxning av en obeväpnad busschaufför. Jag känner mig inte lugn förrän de tre männen är utom synhåll. Samtidigt förstår jag varför vi fick betala motsvarande två månadslöner för den här halvdagstrippen.

Under de fyra dagar vi har varit i Harar tror jag inte jag har sett fem vita förutom vår grupp och vi lyser som tomtebloss när vi rör oss i staden. Jag känner mig lättad att inget har hänt när vi lämnar Harar.

 

Efter att ha tillbringat två dagar i Addis är det dags att åka hem. Vårt plan startar 00.30 och efter 10 timmar och 20 minuter är vi tillbaka i det västerländska mediabruset. Var är det krig, var är det fred, hur har det gått på Robinsonön?

 

 

 

 

PS. Tre veckor efter att vi lämnat Etiopien rasade en av klippkyrkorna i Lalibela varvid 15 människor dödades och ett stort antal skadades.

 

I Harar var det en sammandrabbning mellan olika grupper med 22 döda och många skadade som följd.

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

051105

26. aug, 2014